_MG_0911För femtonde gången i rad har vi fått bevittna en final i den ”moderna” Melodifestivalen. Och sällan har väl vinnaren varit så beskedlig. Men så saknar jag också en svunnen tid…

Smaken är som baken brukar det ju heta.
Men jag vill ändå påstå att under alla år som jag har följt Melodifestivalen har tävlingen fått en, på ett eller annat sätt, välförtjänt vinnare. Det har kunnat vara Martin Stenmarck och en sång om en amerikansk stad eller Robin Stjernberg, vars låt tog mig en hel turné av lyssningar att acceptera. Oavsett kvalitet på vinnarlåten har den på något sätt alltid känts acceptabel förr eller senare.
Jag är inte helt säker på att samma sak gäller för 2016 och för Frans ”If I were sorry”.
På plats i Friends Arena igår gjorde jag ett tappert försök att förstå tjusningen i låten som nu kommer att representera Sverige i Eurovision Song Contest 2016. Men jag gick bet, och det är för mig fortfarande ett mysterium hur den 17-åriga pågen från Ystad kan attrahera såpass många med sitt avslagna sätt att vara.

När jag under gårdagsnatten kom hem tog jag mig istället en funderare och lyssnade igenom samtliga låtar som har varit med under de femton senaste Melodifestivalerna (närmare ett dygns lyssning, om ni undrar). Det ju trots allt så att mellanakterna under gårdagen var förträffliga, inte minst den där gamla artister fick visa vilka låtar de under åren har varit med och framfört.
Givetvis är det så att då var då och nu är nu, men likväl skapade gårdagsnattens lyssning en hel del insikter. Som den att målet sedan starten 2002 har varit att närma sig det människor hör på radio (mainstream). Efter gårdagens långlyssning började jag sedermera fundera på om Melodifestivalen inte redan är där.

Den ständiga utvecklingen

Tankesättet går ut på att Melodifestivalen under många år var just en melodifestival, en tävling där låtar ur en specifik genre tävlade mot varandra. Det dröjde fram till 2005 innan man genomförde de första försöken till inkludering av flera genrer. Som känt har detta under en lång tid varit svårt, och med enskilda undantag präglades 00-talets festivalfinaler av den rådande schlagergenren. Precis som jag tidigare har redogjort för är dock inte ens schlagern konstant, utan den har sedan millennieskiftet genomgått 4-5 genreförändringar.
I mitt tycke skedde den senaste, och mest påtagliga, efter 2013 och 2014. Åren hade präglats mycket av en återgång till upptemposchlagern, som karaktäriserades av imponerande scenshower och nådde sin kulmen när Loreen vann Eurovision för Sveriges räkning 2012. Framgångsreceptet blev föremål för kopiering, och plötsligt hade Melodifestivalen tagit ett steg tillbaka, utvecklingsmässigt, under två år i rad.

Och det är här vi kommer in på varför Melodifestivalen idag är närmare mainstreammusik än någonsin förr.
2015 valde man att kapa antalet låtar, sju per deltävling, och det stod snabbt klart att SVT hade riskminimerat något enormt med sitt startfält. De stora svängarna fanns inte kvar, i mitt tycke ej heller engagemanget, utan istället bestod startfältet av ett antal mediokra låtar, kryddat med ett fåtal potentiella hits. Så såg det ut 2015, och trenden har fortsatt 2016. Vad är då skillnaden?

Melodifestivalens basutbud består inte länge av någon upptemposchlager, den ska istället inkvoteras genom samma process som andra genrer tidigare har gått igenom.
Kort och gott – schlagern är inte död, men den tävlar idag på samma villkor som alla andra låtar. Bra eller dåligt? Tja, det beror helt på hur konservativ man är. Men har man som favoritlåt ”Stad i ljus” från 1988 blir förändringsviljan också därefter.
Resonemanget får mig således att ställa mig själv frågan: Är jag en restprodukt från tidigt/sent 00-tal?

Bra låtar – dåliga resultat i Europa

Vi har alla hört resonemanget om att ”det var bättre förr”. Det idylliska ”förr” trumfar alltid nuet, speciellt bland de som faktiskt har varit med ett tag – de kan intyga att livet på så många sätt aldrig kommer att bli lika bra som det en gång var. Och varför skulle inte det här synsättet finnas även inom Melodifestivalen?
Det räckte med att kasta ett öga på samtliga bidrag från 2009 för att inse att jag saknar tiden då den moderna schlagern var stommen, då mer än hälften av låtarna varje år sågs som minst sagt lyssningsbara.
Men minnet är selektivt, och man får inte alltid med hela sanningen. Vi ska komma ihåg att Sverige, under denna ”gyllene era”, i Eurovision inte lyckades kravla sig upp över topp-15 någon enskild gång. Åren 2007-2010 var vi svältfödda på europeiska framgångar, trots att röstnings- och tittarrekord slogs var och varannan deltävling.

Men det är ju så att det faktiskt aldrig var bättre förr, det var bara ”annorlunda”.
Och så länge Sverige dominerar den europeiska musikmarknaden, som man har gjort under de senaste fem åren, kan vi inte räkna med någon större förändring i Melodifestivalens upplägg från SVT:s sida.
Finns det någon lösning på problemet. Nja, det är helt enkelt lika bra att ansöka om att få vara med i uttagsjuryn, så att man på allvar kan få möjligheten att påverka vilka 28 låtar svenska folket ska få ta del av i februari/mars 2017.
Allt annat gnäll ter sig lönlöst, inte minst efter gårdagens oförståeliga resultat i Sveriges mest charmerande musiktävling…