Linda Bengtzing har fyra finaler på meritlistan, men har de senaste två gångerna åkt ut direkt.

Linda Bengtzing har fyra finaler på meritlistan, men de senaste två gångerna har hon åkt ut direkt.

Det talas nu om, inte minst i media, att vi kommer att få se ett rekordungt startfält i Melodifestivalens final om cirka två veckor. En påstådd anledning ska vara att äldre personer inte har upptäckt tävlingens egen app.
Men resonemanget bygger på flera felaktiga premisser – kan det inte bara vara så att återvändarna har haft ett riktigt skitår?

Varje år måste Melodifestivalen utvecklas för att ta nästa steg, och allt som oftast bjuds tittarna varje år på någon form utav överraskning.
Förra året hette överraskningen, kort och gott: Appen!
Det handlade om Melodifestivalens egen app där man som tittare kunde lämna upp till fem röster, kostnadsfritt, på valfritt bidrag genom att trycka så många gånger som möjligt på skärmens hjärta (dock endast under låtens gång).
På så sätt kunde varje person avlägga fler röster, och SVT kunde se röstningssiffror de aldrig hade kunnat drömma om med mer gammalmodig teknik.

Trots vissa tekniska svårigheter, bland annat under fjolårsfinalen, har SVT fortsatt att fronta sin applikation under pågående år. Själva tekniken har varit klanderfri, men appens effekter har ändå satts på kartan i och med att en intressant fenomen har tagit plats.
Det är nämligen så att årets finalister hittills utmärker genom att i regel vara väldigt unga. Hittills ligger medelåldern bland finalisterna på strax under 22 år (en siffra som efter Andra Chansen lär stiga till 24), drygt tio år under medelåldern för samtliga deltagare.
Många väljer nu att förklara det hela med Melodifestivalens nya app.
Bland andra pekade Christer Lindarw från After Dark på att hans publik minsann inte visste hur man laddade ner en app.

Felaktiga tankegångar

Att Lindarw har skäl att vara besviken skriver jag under på direkt – ”Kom ut som en stjärna” är den låt som ligger mig närmast så här när vi, efter deltävling nummer fyra, talar om den sammantagna låtkvaliteten.
Men i övrigt faller Lindarws resonemang pladask.
Först och främst utgår det nämligen från premissen att äldre artister endast skulle göra musik för äldre personer, vilket såklart är befängt. Förra året kunde vi konstatera att barnens favorit inte var Isas ”Don’t stop”, utan snarare Hasse Anderssons ”Guld och gröna skogar”. Det skiljer för övrigt mer än 50 år artisterna emellan.

Men det ska även tilläggas att ett sådant resonemang, om att äldre artister missgynnas av appen, helt saknar stöd om vi ser till fjolåret, då appen infördes. Då kunde vi nämligen se en direkt motsatt effekt av den nya teknikens ankomst.
Finalisterna som deltog år 2014 nådde nämligen en medelålder av drygt 26 år, medan fjolårets skara var hela 32 år gamla i snitt. Och detta alltså trots ny teknik som äldre, enligt Lindarws påstående, inte vet hur man ska använda.

Exakt hur de äldre använder ny teknik har Melodifestivalen, mig veterligen, inte gjort några mätningar kring. Däremot är det tydligt att äldre artister inte har missgynnats av densamma.
I stället saknar jag en bredare diskussion kring hur många ”återvändare” (artister i skaplig ålder som tidigare har varit med och nu har återvänt) som har fått chansen i år, och i flera fall sedermera floppat rejält. Vid artistpresentationen utlovades ett namnkunnigt startfält, men i mina ögon lovade namnen allt som oftast mer än vad fansen har fått se.
Allt går förstås inte att se i förhållande till resultatet, men det är ändå intressant att se vilken folkets dom blev:

Ingen gräddfil för ungdomen

I den första deltävlingen hade vi faktiskt endast två stycken akter med uteslutande nya artister, varav en tog sig till final. Men Pernilla Andersson, som tog sig till Andra Chansen för fem år sedan, försvann omgående. Ace Wilder trotsade återvändarnas förbannelse och gick till final.
I deltävling nummer två visade David Lindgren att hans koncept fungerar, medan ”trio i gubbar” (Patrik, Tommy & Uno) fick åka direkt. Andra Chansen blev domen för två yngre återvändare, Isa och Molly Pettersson Hammar.
I Norrköping fick vi se såväl toppar som dalar för återvändarna. After Dark och Swingfly gick på pumpen, medan Oscar Zia (med för tredje gången vid endast 20 års ålder) tog en plats i finalen.
Samma sak kan man säga om sista deltävlingen i Gävle, där Martin Stenmarck och Linda Bengtzing båda hamnade i botten, medan Molly Sandén firade sin tredje finalplats av tre möjliga.

Så, skulle detta då alltså bero på att äldre personer inte kan hantera ny teknik? Eller kan det helt enkelt vara så att lyssnarna inte uppskattade musiken?
Jag tror det är såpass enkelt att antalet återvändare i år var ovanligt högt (fler än hälften av låtarna), samt att vissa av dem kanske kom med på grund av namnet, måhända handplockade av Christer Björkman själv. Jag ska heller inte göra någon hemlighet av att jag inte alls är imponerad av årets låtkvalitet, det finns mer att hämta till en festival och artistens namn bör inte vara fullt så styrande som det i år verkar ha varit.
Men låtkvalitet kan vi orda om i all evighet. En sak kan vi alla dock enas om med statistiken i hand:
Ny teknik innebär inte någon gräddfil för yngre artister!