Ända sedan den förinspelade körmusikens intåg i Melodifestivalen har antalet ballader kraftigt minskat.
Helgens deltävling i Malmö visar dock varför även ballader kan produceras utomordentligt i det ”nya” formatet._MG_5520

Melodifestivalen ångade under den gångna veckan på söderut, ner mot Malmö och deltävling nummer två. Det visade sig dock bli en tämligen ospännande tävling där slutresultatet var allt annat än förvånande.
Att vi skulle få se Viktor och Natten samt ”trio i gubbar” i botten kan väl inte förvåna någon, åtminstone inte efter att låtarna hade offentliggjorts. Sedan fanns det två halvbra låtar och tre bidrag som på allvar utmanade om en finalplats. Jag vet, smaken är som baken, men resultatlistan bekräftade denna teori med råge i Malmö.

Generellt har det annars varit en sparsmakad inledning på Melodifestivalen año 2016. Min personliga reflektion är att Andra Chansen, precis som tidigare år, blir minst lika stark som årets final. Men topparna lyser ändå med sin frånvaro, precis som de stora bottennappen. SVT har lyckats jämna ut standarden i tävlingen, men på bekostnad av de riktiga stjärnskotten.

Men den här krönikan ska inte vara präglas av någon subjektiv reflektion över kvaliteten på årets låtar. I stället ska det handla om en, på många sätt, bortglömd genre i de senaste årens melodifestivaler. Nämligen de känslosamma powerballaderna.

Uttåg och återkomst

Isa framförde i lördags låten ”I will wait”, och tog sig således till Andra Chansen. Detta med just en powerballad som heter duga.
Melodifestivalen har annars inte varit bortskämda med högklassiga powerballader på senare år. Det är ett av få områden på vilket man faktiskt kan lära sig något av Eurovision, som brukar få med praktfulla låtar i den kategorin vart och vartannat år, oavsett övrig standard.

Varför har den här kategorin försvunnit från, eller åtminstone ebbat ur, Melodifestivalen?
Jag tror mig ha ett kvalificerat svar på frågan. Som de flesta av oss vet blev det 2009 tillåtet för artisterna att använda sig av förinspelad körmusik, något som sedan dess har använts flitigt. Tillsammans med användandet av skickliga ”lead dubs” (körsångare som bakom scenen fyller i och förstärker artistens röst) har detta fört tävlingen i en speciell riktning. Mer fokus ligger på show, på dans och på numrets uppbyggnad än på själva sången.
Den som ställer sig skeptisk till detta kan fråga sig en sak: Varför såg vi ingen Sean Banan eller Samir & Viktor innan 2009?
Svar: Därför att det med allra största sannolikhet hade låtit fruktansvärt och således inte fungerat.

Effekten som vi har sett är samtidigt att de ballader/powerballader som tidigare var ett givet inslag i festivalen (spana gärna in finalfältet 2007 om ni känner er osäkra) nu intar en betydligt mer anonym roll.
Och det är här jag tänkte komma in på Isa och hennes framträdande i lördags. Det visade nämligen att de ”nya” reglerna, som är drygt sju år gamla, även kan gynna powerballaden på ett i det närmaste magiskt sätt.
”I will wait” var i mitt tycke deltävlingens i särklass mest originella och spännande framträdande. Där fanns en scenshow, en berättelse och framför allt en låt som förtjänade betydligt mer än tre minuters lyssning. Och visst hjälpte körmusiken även Isa, som stundtals hade svårt att på egen hand ta hand om de höga tonerna i refrängen.

Nu gick låten bara till Andra Chansen, och möjligheterna till att få delta i Eurovision måste ses som förhållandevis små. Men likväl blir jag nyfiken på hur en sådan låt skulle klara sig i den stora tävlingen.
Mäktiga powerballader brukar värderas högt av den europeiska publiken. Och även om Isa inte bjuder på någon ”Quédate conmigo” (Spanien 2012) eller någon ”Grande amore” (Italien 2015) så är ”I will wait” något nytt, något fräscht och något som träffar på rätt ställe.
Framför allt visar låten att powerballaden i Melodifestivalen inte är passé.Den visar även att det inte alltid blir pannkaka när artisten ett andra år ska ställa upp med en låt som är mer ”egen”, ”personlig” och mindre mainstream. Tvärtom i det här fallet.

”Ny” regel får kritik

I förhållande till första veckan var annars den andra tävlingsveckan relativt fri från stora rubriker och skandaler.
En diskussion som dock dök upp under lördagen var det faktum att låtarna som har gått till Andra Chansen numera får spelas öppet direkt efter deltävlingen.Regeln är i sig inte ny, den kom redan i fjol, och inte heller kan jag se den som någonting negativt.
Christer Björkman slog huvudet på spiken när han förklarade SVT:s val för Expressen under lördagen.
– Tittarna röstar fram sina absoluta favoriter och skickar dem till final. När de släpps efter fjärde deltävlingen tar de över all fokus på radio och på listor. Att släppa Andra chansen-bidragen efterhand skapar utrymme för fler hits från Melodifestivalen. Det borde rimligen gynna alla.
I slutändan är det trots allt låtens kvalitet som avgör, oavsett hur många gånger den har spelats.

Avslutningsvis vill jag bara passa på att berömma Jonas Gardell och ”Schlagerskolan”, som har varit saknad ända sedan den gjorde entré 2003. Ett säkert kort för alla oss inbitna nördar.