Dag två på Way out West bjöd på en fin blandning mellan nya, heta Years & Years och gamla godingarna Pet Shop Boys. Men också en urkraft i Florence Welch.

Dag två av årets Way out West bjöd på ett spelschema som blev hektiskt att följa. Det blev även en dag då många akter krockade med varandra, Som festivalbesökare är det lätt att bli frustrerad över att till exempel Tove Lo och Years & Years fick samma speltid. Men å andra sidan så är det väl rimligt att det blir kollisioner när det är så många bra akter på en och samma dag.

Olly Alexander i Years & Years. Foto: Carl Björklund

Olly Alexander i Years & Years. Foto: Carl Björklund

Nåväl, jag valde att titta på Years & Years då jag är upp över öronen förälskad i deras debutplatta Communion som kom ut i somras. Den brittiska trion frontas av den karismatiske sångaren Olly Alexander som får hela Linnétältet att skrika av glädje. Hans röst är tunn och spröd men samtidigt extremt uttrycksfull. Att ha få låtar i bagaget kan kanske ses som lite klent, men då är chansen stor att man får höra just sin favorit, särskilt när albumet är så starkt. Det som var mest positivt med spelningen är att publiken verkligen var med hela vägen. Publiken lyfte Years & Years till en helt ny nivå. Tyckte även om att Years & Years även dammat av den gamla hiten Breathe med Blu Cantrell och Sean Paul, från 2003, och klätt den i ett sound som är helt anpassat till 2015. Det är alltid roligt när band gör oväntade covers . Avslutningen när Olly Alexander drar igång bandets största hit, King, är snudd på magisk och det var en häftig upplevelse att se dom live. 

Florence + The Machine blir svåra att glömma

Men Years & Years i all ära. Det är under Florence + The machines spelning som jag blir mest imponerad. Jag har aldrig varit ett stort fan, jag har hört hitsen och det är ungefär det. Men när Florence + The Machine går på scen är det omöjligt att inte bli betagen av frontkvinnan Florence Welchs urkraft till utstrålning. Även om jag stod en bit bort blev jag helt tagen av hennes energi, hennes starka röst och sättet hon förde sig på scen. Klädd i helvitt och med en energi som aldrig verkade ta slut. När avslutande Dog Days are over tar vid har Florence Welch förtrollat hela Slottskogen med sin show. Mot slutet är jag helt tagen av hela stämningen, låten och Florence och tänker att det här är oförglömligt.

Florence Welch. Foto: Carl Björklund

Florence Welch. Foto: Carl Björklund

Visuell hitkavalkad

Trots att Florence + The Machine imponerade så stort så var det ändå inte svårt för Pet Shop Boys att ta över. Deras show bjöd på ett storslaget elektroniskt party med dansande minotaurer, påkostad skärm med visuella effekter som lyser upp sommarnatten. Showen heter ”Electric” och Neil Tennant och Chris Lowe har tidigare besökt Stockholm med exakt den här. Därför kanske det var mindre roligt för inbitna Pet Shop Boys fans att se spelningen igen. Men för mig som inte sett den blir det givetvis en häftig upplevelse. Särskilt roligt att de avslutar den 90 minuter långa spelningen med bara hits. Vi får Domino Dancing, It’s a sin, Always on my mind, Rent, West End Girls och givetvis en allsång i Go West. Vad mer kan man begära av en spelning med Pet Shop Boys?