Melodifestivalens egen ”brygga” väntar runt hörnet, och precis som tidigare år visar den sig vara högkvalitativ. Men varför skicka vidare fyra bidrag istället för två. Så ”generösa” har SVT aldrig varit.

Det uppskattas när ens krönikor skapar lite debatt, eller när de åtminstone bidrar med lite nya tankar i en existerande debatt. Min senaste krönika handlade om låtstölder och plagiat, något vi nästan glömt bort var synonymt med Melodifestivalen för inte alls länge sedan. Det är alltid kul att få lite respons, såväl positiv som negativ.

Imorgon är det alltså dags för Andra Chansen, och känslan är densamma som tidigare år, låtarna är minst lika bra som de vi redan har skickat till finalen om en vecka. Annars brukar jag känna att om Melodifestivalen vore en låt så är Andra Chansen låtens brygga, ni vet den där delen innan refrängen som bygger upp inför densamma. Den skapar starka förväntningar men är trots allt bara en passage i väntan på något bättre.

Har genomgått många förändringar

Andra Chansen är annars, relativt sett, en nymodighet i schlagersammanhang. I samband med omläggningen 2002, då man började med deltävlingar, infördes ett moment som kom att kallas ”Vinnarnas val”. En jury bestående av schlagermusiker valde helt enkelt ut vilka två låtar som skulle gå vidare till final. Låtarna framfördes inte live utan de bandade inslagen från deltävlingarna låg till grund för bedömningen. Och på den vägen fortsatte man, med enda skillnaden att makten året efter lämnades över till tittarna.

AC

Slutspelsträdet från 2010 Copyright: Johanna Friis

Men Andra Chansen hade svårt att locka tittare. Allt som oftast hölls den i en liten lokal, dagen efter den fjärde deltävlingen. Det var ingenting SVT lade ner tid på helt enkelt. Något som skulle komma att förändras 2007.

SVT insåg helt enkelt att något behövde göras för att ge liv åt, vad som skulle bli, den femte deltävlingen. För att göra det extra spännande införde man ett slutspelsträd med kvartsfinaler och semifinaler. Låtar ställdes mot varandra, två och två, och plötsligt hade man fått den dramatik man ville ha. Kritikerna menade att systemet var orättvist då de ”bästa” låtarna kunde ställas mot varandra, men i samma veva jublade SVT. Man hade fått den uppmärksamhet man ville ha.

Systemet gjordes till viss del om inför 2013, då de inledande duellerna togs bort. Istället applicerades de endast i deltävlingens slutskede. Och så till slut, inför i år, valde man att återgå till duellsystemet, med enda skillnaden att fyra bidrag nu avancerar istället för två.

Och det är väl egentligen här jag börjar fundera över vad SVT egentligen har i kikaren.

Färre bidrag – fler finallåtar

För två veckor sedan skrev jag en krönika som kort sagt handlade om låtutvecklingen i Melodifestivalen, och min slutsats var att SVT söker radiovänliga låtar för att få till en mer långsiktig effekt. Något som dock missgynnar och urvattnar själva tävlingen. Långsökt? Kanske lite. Men när jag reflekterar över Andra Chansen i år kommer jag in på samma spår igen.

SVT valde i år att minska det totala antalet bidrag, från 32 till 28. Officiellt hette det att man ville ge programmet mer utrymme och att såväl programledare som sidekick skulle ges möjligheten att vara mer spontana. Om Filippa Bark kan man tycka vad man vill (jag är delad) men den som skulle kalla Sanna Nielsen och Robin Paulsson spontana måste nog läsa på om ordets innebörd. Så, antingen har SVT misslyckats fatalt med sitt huvudmål (tveksamt), eller så har man en annan agenda (mindre tveksamt).

_MG_1511

Christer Björkman efter deltävlingen i Östersund. Copyright: Kjell Lindgren

Samtidigt som man minskar antalet bidrag väljer man att utöka antalet finalbidrag till 12 istället för 10. Plötsligt går 43% av låtarna som ställer upp i tävlingen till final, jämfört med 31% som gjorde detsamma tidigare. Jag vet inte vad om ni också börjar klia er i huvudet och fundera över varför man gör så här, men jag tror mig veta vad det beror på.

Vi har fått den officiella förklaringen från Christer Björkman: ”Tittarna kommer att ha ytterligare två favoriter att rösta på – vilket vi hoppas att de uppskattar”. Det hade varit lika ärovärt om det varit sant som det hade varit naivt av mig att tro på något sådant. För det säger sig självt; Fler artister i finalen är en win-win för alla inblandade parter.

För att få de bästa låtarna i Melodifestivalen måste SVT självfallet gå låtskrivarna till mötes på många områden, den delen säger sig självt. Men att ändra reglerna för deras skull? En plats i Melodifestivalens final innebär extra exponering, fler sålda skivor och, kort och gott, mer pengar för artist, låtskrivare och skivbolag. Det är därför Melodifestivalen inte bara är en ”kul grej” som många artister hävdar, det är i många fall en vital, ekonomisk fråga.

Nu kan SVT såklart inte placera in alltför många låtar i finalen, då försvinner den exklusiva exponering låtskrivare och skivbolag är ute efter. Men gradvis kan man göra detta, utan att det för den sakens skull påverka den allmänna opinionen… till exempel genom att minska det totala antalet bidrag och samtidigt utöka finalplatserna.

SVT måste rannsaka sig själva

Det har varit många turer kring SVT i år, och jag har själv svingat en hel del i mina krönikor. Jag önskar att man för en gångs skull kunde tala klarspråk, eller i alla fall komma i närheten av detsamma. När appen kritiserades visade man sig oförstående. När ”Guld och gröna skogar” befann sig i mediernas kikarsikte viftade man bort det som alla andra hörde. Och en proportionerlig utökning av antalet finalbidrag genererar bara i pseudoförklaringar.

Om SVT vill återfå förtroende så önskar i alla fall jag lite mer självinsikt. Medge att lanseringen av appen inte var optimal, medge att Kvinnaböskes låt var orimligt lik den japanska ”folkmusiken” och förklara inte regeländringar med saker som sedan kan kontrolleras när programmen visas (spontaniteten hos programledarna till exempel). Det är dags att ta ansvar SVT, gör man det återfår man mycket respekt.