Nådens debutalbum är vackert, naket och vemodigt. Men ”Ärligt talat” är också någonting annat: En pånyttfödelse för sångaren Sebastian Karlsson. 

nåden hög1

Nåden

Ibland låter Nåden som sprunget ur DiLevas ”Vi har bara varandra”. Ibland som ett modernare Kent från nittiotalet. Debutalbumet ”Ärligt talat” rör sig i en värld långt i från de glada visselslingor och röda halsdukar som sångaren Sebastian Karlsson visat i sina Melodifestivalbidrag, men det har plockat upp och utvecklat det djup och den sorgsna melankoli som alltid legat som en underton i hans soloskivor. Extra tydligt blir det i raden ”Jag blir aldrig riktigt duktig, vissa dagar är jag bättre, men jag blir aldrig riktigt bra” i Nådens ”Luta dig mot mig” som på ett sätt redan fanns i ”My getaway” (2008) där Sebastian sjöng ”I am no good to no one, don’t you see?”.

Texterna är Nådens absoluta styrka. Tonen sattes redan i förstasingeln ”Hur tror du det känns?” där refrängen ”Och du säger det är över nu, att du vet vad du behöver nu och att ingenting omkring dig bränns. Hur tror du det känns?” får någonting att gå sönder i mig. För Nådens texter är tusen instängda känslor i ett för litet rum. De är som att ropa när ingen hör, som en ensam panikångest man inte vågar släppa ut, som ett uppbrott man väntar på men inte vågar se komma. Det är när kärlek är som svårast. Och varenda rad är ackompanjerad av dova toner som kryper in i lyssnaren. In i mig.

Trots att det gör mig ledsen att höra, så känns det på samma gång tröstande. Det är texterna man behöver när man är svag. När allt känns för mycket och samtidigt för lite och ingen i hela världen förstår så ger Nåden hopp. ”Jag har också känt mig liten, som om jag knappt når ner till golvet och stolen är för hög. Jag blir ofta less på skiten, dagar då jag givit allt, men inget dög” och ”Om du tror att du är ensam, om du tror att ingen väntar, när du behöver någon som ser, någon som svarar, när du ber står jag kvar”. Men ”Ärligt talat” är inte en lättlyssnad skiva. Den kräver sin publik på ett sätt Kent kanske en gång gjorde. För Nåden levererar inga lättsamma sommarplågor, utan de flesta spår rör sig i samma vemodiga midtempo och svåra känslor. I samma sorgsna kaos i bröstkorgen.

När jag intervjuade Sebastian för två år sedan sa han att han hade haft svårt att hitta tillbaka till kärleken till musiken. Han hade precis släppt sitt senaste soloalbum, ”No red line” (2012), och skulle premiärspela det i Kungsträdgården i Stockholm samma kväll. Han rörde om i sin gröt. Berättade om alkoholproblem, utbrändhet och självutlämnande texter. Om hur han ledsnade på musiken efter sitt deltagande i Melodifestivalen 2007 och inte ville stå på scen igen. Hur han hoppades att den nya skivan skulle hjälpa honom tillbaka till den känslan han hade saknat.

Jag tror inte att ”No red line” gjorde det fullt ut.
Men det gjorde Nåden.

”Nu får jag äntligen, äntligen luft. Nu har jag hittat vägen ut”, sjunger han i Nådens andrasingel ”Äntligen”. Och i kväll, nästan exakt två år efter min intervju, spelar Sebastian Karlsson i Kungsträdgården igen. Nu med Nåden.

Jag tror att han har längtat efter det.

nåden albmSkivbolag: Lovande Projekt/Warner Music Sweden
Releasedatum: 140528
Betyg: 4/5
Bästa spår: ”Jag står kvar”, ”Äntligen”, ”Hur tror du det känns?”, ”Luta dig mot mig”

Låtlista:
1. ”Jag står kvar”
2. ”Äntligen”
3. ”Säg vad du vill”
4. ”Hur tror du det känns?”
5. ”Luta dig mot mig”
6. ”Ingen är som du”
7. ”Minneslunden”
8. ”Asfalten”
9. ”Ärligt talat”
10. ”Ögonblick”