Sean Banan kan inte sjunga. Inte spela instrument eller läsa noter. Men när han på sitt nya album bananifierar några av tidernas största svenska klassiker, gör han det med mer värme och kärlek än någon ”Så mycket bättre”-artist skulle ha gjort.

sean banan

Sean Banan

Det här är inte en coverskiva – det är en loverskiva. Så beskriver skivbolaget Sean Banans nya skiva,”En svensk klassiker”, som släpps i dag.

Förutom den nya versionen av Eurovision-vinnaren ”Diggiloo, Diggiley”, som han framförde i årets Melodifestival, bjuder Sean Banan på lovercovers av både ”Efter plugget” med Factory från 1978 och Lasse Holms italienska frosslåt ”Canneloni, Macaroni” från 1986. Många av de barn som utgör Sean Banans främsta målgrupp kanske inte känner till dessa låtar, men jag tror inte att det spelar någon roll. Däremot kan jag sätta tio fruktskålar på att föräldrarna kommer att mysa när de släpas med till Nickelodeondagen för tionde gången och Lili & Susies ”Oh mama” (”Sean Banan är här”) plötsligt framförs med en ny raptext av den glade bananen på scen.

Jag gillar att Sean Banan här tar ett steg från sexuellt anspelande textrader som ibland synts på tidigare skivor, till exempel ”allt från brats till dom med silikon” i ”Puss Puss” eller ”Sean och mamma göra faderullan, pappa får se allting på film” i ”Sean och mamma”. Den gule barnhjälten har ibland haft svårt att välja vilken målgrupp han vill tilltala och därför kan jag tycka att vissa låtar och skämt tidigare varit tveksamma för de yngre fansen, samtidigt som andra varit för barnsliga för den äldre målgruppen.  På nya skivan väljer Sean Banan barnen och familjerna och sjunger i stället, lite mer oskyldigt, att han vill bjuda på ”bananromans” så att ”du och jag blir mamma och pappa”.

Dessutom tar Sean Banan detta valår ett steg mot politiken på sitt eget vis. I ”Det gula livet” (After Darks ”La dolce vita”) sjunger han ”Sveriges land, alla klagar på allt. Vill inte blanda sin odör, bråkar med järnrör” och omvandlar begrepp som miljonprogram och multikultur till symboliska ord hämtade ur fruktens rike.

Men trots allt är Sean Banans musik bara ett mellanspel till hans scenpersonlighet och mellansnack live. För när han från en scen i sina finaste Svamp Bob-shorts uppmanar vartenda barn i publiken att bli vad de vill och att skita i vad tusen röster säger åt dem är han på en helt annan nivå än sin musik. Och när han berättar om hur han blev mobbad som ”liten banan” och hur han till slut blev kung på sitt eget sätt är han en förebild för alla de barn som står och håller sin förälder i hand framför scenen. Sean Banan har en värme och ett hjärta som få andra humorakter har.

Hans musik må lämna mer att önska, men det spelar ingen roll. För Sean Banan är ingen sångare, ingen musiker, ingen som läser noter och framför skalor. Sean Banan är en underhållande kärleksbomb. Och när han sjunger ”Jag är ju solen i detta land, jag får ju Sverige att må bra” eller ”Jag ger alla en gul extas, är som lustgas” på ”En svensk klassiker” kan jag bara hålla med.

För det finns ingen artist som gör mig så glad som han.

Fotnot: På fredag har Sean Banan turnépremiär på Gröna Lund i Stockholm.

445469

Skivbolag: Sony Music Entertainment
Releasedatum: 140430
Betyg: 2/5
Bästa spår: ”Diggiloo Diggiley”, ”Oh ah hela natten”, ”Sean Banan är här”, ”Det gula livet”

Låtlista:
1. Oh ah hela natten (Attack – ”Ooa hela natten”)
2. Pavarotti kebab (Lasse Holm – ”Canneloni, Macaroni”)
3. Hej Silvia (Nic & The Family – ”Hej Monica”)
4. Efter festen (Factory – ”Efter plugget”)
5. Det gula livet (After Dark – ”La dolce vita”)
6. Diggiloo diggiley (Herreys – ”Diggiloo, diggiley”)
7. Jag kommer med solsken till dig (Östen med Resten – ”Hon kommer med solsken till mig”)
8. Sean Banan är här (Lili & Susie – ”Oh mama”)