_MG_0080Melodifestivalen 2014 bjöd på drama ända in i det sista. Men när vi minns tillbaka är det röstrobotar, vilsna programledare och flera mindre roliga saker som ligger längst fram på näthinnan.

Ännu ett år till ända, det känns som att de numera flyger förbi. Positivt i den bemärkelsen att Melodifestivalen 2015 inte känns speciellt långt borta, mindre roligt när man inser att man inte längre är så ung som man känner sig.

Melodifestivalen 2014 har minst sagt väckt känslor och engagemang. I mindre vänliga ordalag kan man, utan att överdriva, kalla årets festival skandalomsusad. Störst hundhuvud har årets programledare tvingats att bära. Nour El Refai och Anders Jansson framställdes på förhand som två härliga komiker men materialet de levererade grusade dessa förväntningar totalt.

Jag var redan på förhand skeptisk mot Nour. Visst, hon hade en otacksam roll under 2008, som sidekick till Kristian Luuk med uppgift att intervjua artisterna efter deras framträdanden. Men det var också något i hennes sätt att leda samtal som framställde en, för mig, obegriplig ”humor”. I Anders fall blir bedömningen svårare, jag hade inte sett honom i någon större utsträckning tidigare och förutom ett par lysande undantag (den holländska juryns ordförande!) blir inte hans betyg högt heller.

_MG_9755Som om inte programledarnas haveri var nog dök en röstningsskandal upp under Andra Chansen i Lidköping. En person hade tydligen, på uppdrag av en artists management, riggat en dator att rösta ett par tusen gånger under en livesändning för några år sedan. Detta fick SVT att kalla till en extrainsatt presskonferens och förklara att man avsåg att ändra reglerna angående röstningen inför kommande år. Även om rubriken ”röstningsfusk” var att ta i från kvällspressen går det inte att bortse från att det har varit fler negativa rubriker än vanligt i årets festival.

Musiken då? Den frågan är mer svårbedömd. Christer Björkman hävdar att festivalen har lyft sig efter 2013, som ska ha varit ett ”mellanår”. Samtidigt valde flera tyckare, jag själv inkluderad, att kalla deltävlingen i Göteborg för en av de sämsta någonsin. Jag står fast vid det, förutom Oscar Zias ”Yes we can” fanns där inte mycket jag lockades av. Finalen blev dock skaplig, att Anton Ewald hamnade på jumboplatsen vittnar om relativt tuff konkurrens (eller svenska folkets förmåga att känna igen falsksång).

Vann gjorde, till slut, Sanna Nielsen efter en otroligt rafflande röstredovisning. Det skiljde till sist runt 5000 röster mellan de två dominanterna, en struntsumma i en final där nästan 1.2 miljoner röster registrerades.

Jag kan känna en viss lättnad i detta. Inte bara för att jag anser att Sanna har en bättre låt än Ace, men även för att detta resultat inte bäddar för några större komplikationer när det är dags för Eurovision. Som vi alla vet tillåts idag både förinspelad körsång samt åtta personer på scenen i Melodifestivalen, dock ej i Eurovision Song Contest. De bidrag, förutom ”Undo”, som gick att finna i topp-4 var alla väldigt beroende av den här ”hjälpen”. Alcazar hade fem (!) körsångare i kulisserna och behövde inte dra det tunga lasset i refrängerna. Ace Wilder hade stor hjälp i refränger som lät likadant vare sig hon hade mikrofonen vid munnen eller ej. Detsamma gällde för Elena Paparizou i hennes ”Survivor”.

_MG_1195Självklart använde sig även Sanna av förinspelad körmusik men inte alls i samma utsträckning. Hon sjunger mer än halva låten på egen hand och får endast backning från refräng nummer två och framåt. Det går smidigt att lösa med ett par körsångare på scenen och numret kan, i stort sett, vara detsamma om två månader i Köpenhamn. Där har Sverige mycket att vinna.

När jag på ett personligt plan ska summera årets Melodifestival kan jag känna att jag saknade något. Det var ingen fröjd att följa varken sändning eller den stora majoriteten av låtarna och jag kom på mig själv att vid flera tillfällen hålla på med annat samtidigt som jag sneglade på TV:n. Kommer man till en ålder då det här programmet inte längre engagerar? Eller har det bara med kvaliteten att göra?

Kanske måste SVT genomföra någon form utav radikal förändring. Siffrorna har förvisso inte varit genomgående dåliga, men kurvan är knappast uppåtgående. Låtarna är heller inte generellt sett för dåliga, det är en fråga om tycke och smak som är högst subjektiv. Snarare handlar det om att det var ett bra tag sedan man faktiskt genomförde en förändring som på allvar ändrade festivalens upplägg.
Björkman säger själv att man måste förnya sig hela tiden för att kunna behålla tittare och locka till sig nya. Han avslöjade också att det har funnits tankar på att ändra antalet deltävlingar. Kanske får vi se två deltävlingar nästa år? Kanske får vi se åtta stycken? Oavsett tror jag att man måste hitta på något för att skapa intresse hos de tittare som knappast var fullt nöjda med vad som erbjöds under 2014.